Har varit på teater! Eller hmm det var ju förra helgen som jag var på teater, men i alla fall. Var och såg Fordringsägare av Stringberg på Konsert och Kongress i Linköping.

Den var bra och de spelade väl, men den vara också aningens lång och seg. Men väl värd att se! Jag tycker att det var intressant att de men så små medel kunde spela så känslosamt. Kulisserna och scenen består enbart av tre svarta stolar och vita kala väggar. Det som också fångar mina tankar är hur Strindberg belyser ett tidlöst och ständigt tema eller problem. Hur människor förtär och förgör varandra och hur äktenskapet påverkar oss.

En ny uppsättning av regissören bakom Shakespeares Rikard III. Nu är det Fordringsägares tur att uppdateras av Linus Fellbom. – I kärleken, svartsjukan och hämndbegäret som stormar genom pjäsen kan nog de flesta känna igen sig, i alla fall jag! säger Linus Fellbom. Strindbergs text kommer att spelas mer eller mindre orörd, ackompanjerad av amerikanska rockbandet Filters musik.

Tre spännande unga skådespelare – Jennie Silfverhjelm, Hannes Meidal och Jens Ohlin – agerar i denna mycket fysiska föreställning där väggarna bokstavligen kommer att rämna. Jens Ohlin har synts bl. a. i Rikard III, Hannes Meidal i Den Bergtagna på Strindbergs Intima teater och Jennie Silfverhjelm på Stockholms stadsteater, Uppsala Stadsteater, Dramaten och Norrbottensteatern.

Så här skriver Correns Lars H Jonsson:

I Strindbergs författarskap är äktenskapet ett återkommande motiv, som bränner och nöter. I pjäsen Fordringsägare undergår det sin kanske mest krassa och infernaliska behandling. Detta avslöjat nakna kammarspel, låter tre människor mötas och förnedras i sina svagheter och begär.

Det är en text med flera nivåer och med ett utstuderat förlopp. Men det finns förstås en realism och en tidstypisk naturalism i detta att ingen nåd lämnas. Alla sitter fast i den nedåtgående spiralen. Vi kan som åskådare sakligt konstatera människans begränsning, och att ingen är vinnare trots skicklig strategi och utstuderat spel.

Men här och var finns även en och annan komiskt träffande replik.

Undergången är inte total, utan vi kan lockas till skratt mitt i bedrövelsen. Denna tragikomiska nivå har man tagit fasta på i Riksteaterns uppsättning.

I scenerier, gester och minspel, finns en överdrifter och utspel, som bryter realismen. Poser och utrop som gör karaktärerna lite galna och bisarra. Man arbetar här med grotesken som medel eller uttryck. Det blir en mask eller en förvridning som kan väcka reflektioner.

Men framförallt skapar det distans - verfremdung. Men inte nog med det; dessutom är föreställningen invävd i tung rockmusik, som förspel och mellanspel dånar våldsam musikalisk energi från gruppen Filter.

Man kan uppleva en samverkan mellan detta och det fysiska och intensiva utspelet på scenen.

Men sammantaget blir distanseffekterna för stora. De tar uppmärksamhet från texten och innehållet på ett sätt som distraherar mer än det tillför.

Bäst blir tolkningen när tragiken djupnar i mötet mellan kvinnan och den före detta maken. Här är även texten som mest mänsklig, spelet är mer nedtonat och därför som mest trovärdigt.

Det drastiska slutet då kulissväggarna rasar, gör fallet definitivt, nästan övertydligt. Ingen reser sig i dammet.